Det gamla Tullhuset
Denna beskrivning är en gång gjord av Olof Monthan och finns i Södra Skärgårdens Intresseförenings arkiv.
Ett Tullhus har nog i alla tider och miljöer intagit en viss särställning som uttryck och symbol för en myndighetsutövning som innebär förvaltning av ett allmänt (för gemene man ofta dunkelt) intresse inom nationell gemenskap. Är byggnaden därtill i samhällsbilden så dominerande som på Dalarö blir intrycket av husets rötter i överhöghetens grundskikt nära nog förkrossande.
Nu är väl detta naturligt och som sig bör kanske speciellt när det gäller Dalarö eftersom hela detta samhälles tillkomst och utveckling under ett par första sekler vilar på en tullförfattning från den svenska statens storhetstid.
Dalarö - från sjökort till samhälle
Dalarö var nämligen endast ett sjökartenamn på ett stycke Sverige, strategiskt förmedlande fastlandets övergång till huvudstadens skärgård då en ”Kongl. May:s ORDNING hwar effter Kiöpmän och Skippare som på Swerige och Finlandh handla sigh uti inn- och uthseglande rätta skola” den 19 november 1636 föreskrev inrättande där av en första inloppstullkammare för kontroll och klarering av all gränspassage till och från Stockholm och det Sverige-Finland som låg norr och öster därom. (Bilden föreställer Axel Oxenstierna som var rikskansler under denna tid.)
Det första Dalarötullhuset måste alltså ha börjat resa sig i ödemarken utanför Sandemar och Tyresö under 1637. Det låg c:a 50 meter närmare sjön än dess nuvarande efterföljare och var sannolikt ganska oansenligt och primitivt trätimrat. Tjänst fick det dock göra i 150 år.
Under denna tid var huset säkerligen trots lovvärda underhållsansträngningar alltid i ett mot resurserna överstigande behov av reparation, utvidgning och förbättring. Nedbränt blev det till stor del 1719 av ryssarna som just här befann sig precis lagom utanför försvarspotensen hos Dalarö Skans – ett skydd endast för den närmaste omgivningen.
Dalarö hotell
Sedan tullen på Dalarö avverkat sitt första sekel framkom och ventilerades vid flera tillfällen planer på ett mer gediget och framför allt större tullhus än det ursprungliga och i det närmaste uttjänta. Det var vid höga vederbörandes rådslag om förbättringar av Stockholms utlandsförbindelser på närmast persontrafikens område som Dalarötullen kom i blickpunkten. På Dalarö borde man – d v s tullinspektoren – kunna något så när bekvämt och riktigt hysa och livnära de oftast högt uppsatta resande som ibland länge (men knappast väl) fick vänta på att kunna osynkroniserat växla land och sjölägenhet.
Dalarö och Gustaf III
Men det behövdes att ytterligare en väsentlig faktor kom till för att det skulle bli någon effekt av planerandet. Slutligen var det kungen själv – man hade hunnit fram till Gustaf III - som levererade detta tillskott. Han önskade nämligen att möjlighet kunde skapas för honom och hans svit att särskilt inför den svenska flottans rustande för krig mot Ryssland bli i tillfälle att även på Dalarö, en flottbas sedan gammalt, hålla mönstring och parad med fartygen och därvid också något så när ståndsmässigt logera i land ute i skärgården.
Kungen såg i varje fall till att hans betrodde vice stadsarkitekt i Stockholm Erik Palmstedt – skapare bland annat av monumentalbyggnaderna Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs torg, Börsen vid Stortorget och Tullstyrelsehuset vid Skeppsbron – erhöll uppdrag att föreslå utformning och placering av ett nytt tullhus på Dalarö.
Den 5 oktober 1787 skrev konung Gustaf egenhändigt sitt ”approberat”, d v s godkänt, på Palmstedts situationsplan jämte fasad och planlösningsritningar till ett Dalarö tullhus och sedan 1788 eller - MDCCLXXXVIII - som det är inhugget och förgyllt ovanför sjöporten – reser det sig nu den dominerande Dalaröhamnen med sin formskönt rätvinkliga röda tegel och sandstensmassa och ett tak med ursprunglig, ärgande koppar- men nu djupsvartshållet järnplåttak - och inneslutande valv och rum i ett kärvt men självklart äkta harmoniskt varande.
Kustbevakningen moderniseras
Utom det att den konungsliga tanken på Dalarö tullhus som replipunkt för några dagar i flottledaresammanhang troligen aldrig konkretiserades blev husets roll som instrument för en speciell tullorganisation – inloppsstationssystemet – och som länk i en uppehållskedja allt mindre och mindre.
Minsveparen M20 på besök i Dalarö hamn hösten 2008
Hela underlaget för husets tullexistens tycktes också falla bort i och med att den sista resten av 1600-talets inloppsstationssystem försvann genom tillkomsten 1928 av en ny - ännu gällande - men nu vittrad tullstadga. Denna förutsatte och föranledde en förändring från ursprungligen tullkammare till tullposteringar. Det moderna Tullverkets kustbevakning skulle huvudsakligen genom allmän tillsyn under patrullering ersätta till en viss plats knutna kontrollorgan.
Grundbekymmer
Vid tiden för organisationsförändringen drogs också Dalarös sista tullanstaltschef bort från sina tjänstebostadsbekvämligheter i tullhuset som därefter stod i det närmaste tomt i nästan 30 år. Till en början sökte tullverkets ledning avyttra fastigheten. Det kom dock (dess bättre) ingen köpare. 1935 förklarades huset som byggnadsminnesmärke och måste således stå praktiskt taget oförändrat intakt i all framtid.
Ett mer påtagligt grundhot mot det sedan 1928 civilt oanvända tullhuset tillkom då man i början av 1950-talet konstaterade att den av Palmstedt av asptimmer sinnrikt konstruerade s k rustbädden i leran under huset och uppbärande dess stenmassetyngd löpte fara att förmultna genom att det allmänt sjunkande grundvattnet kunde medföra att bädden började torrläggas.
Andra krafter var emellertid också i rörelse och det inom vissa tidigare för tullverket utan tvingande skäl ganska främmande områden såsom kultur och personalvård.
Kulturvård
Samverkan härav och av nyss nämnda grundbekymmer resulterade så småningom i att statsmakterna beviljade pengar – tillhopa 424 000 kronor i 3 etapper – för grundförstärkning och restaurering av huset. 
Det bestämdes också att här skulle förutom lokaler för kustposteringen inrymmas det 1927 i Stockholm öppnade men 1940 igenslagna Tullmuseet. Vidare skulle här lokalmöjligheter skapas för kurs/propaganda och annan in och utåtriktad verksamhet inom Tullverkets ram vid sidan av det krassa vardagliga.
Restaureringen var i huvudsak färdig 1958 och kunde ha signerats främst av arkitekten SAR Per-Olof Olsson och byggmästare Edvin Rundlöf, vilka i samråd med Riksantikvarieämbetet och Kungliga byggnadsstyrelsen såg till att statsrådet Gunnar Sträng (se bild) i sinom tid kunde konstatera att man fått full valuta för de spenderade pengarna.
Dalarö tullhus var sedan under drygt 40 år tullmuseum.
Här ett bildreportage om Tullhuset hämtat från Postmuseum.
Tullhuset idag
Tullmuséet flyttades 1999 till Stockholm (Alströmergatan 39). Idag finns i Tullhuset tre inredda rum som Dalarö Skärgårdsmuseum. Vidare finns här Turistbyrå, ett kafé och en konsthantverksbutik.
Huset förvaltas av Statens Fastighetsverk. 2008 inleddes den kanske största kultursatsningen någonsin på Dalarö, när den nya Tullhusföreningen på Dalarö med stöd av Haninge kommun inledde arbetet med att göra Tullhuset till ett kultur- och allaktivitetshus.
